Kanalens hottaste matros.
Vi anar blå himmel bakom molnen och gör oss klara för en ny dag. Första hindret är bensinbunkring! I gästhamnen har de endast diesel och Betty frågar en slussvakten som just ska gå på sitt pass om var man kan hitta bensin. Ja, Statoil, det ligger 5km bort. EN MIL!!! Att gå!! Betty kände sig typiskt opigg på just det. Och den sanslöst snälla slussvakten erbjuder sig att köra, hon kollar bara med sin kollega om det är mycket att göra och lämnar in sin hund i huset. Och sen kör denna vänliga själ Betty fram och tillbaka till Statoil. Betty erbjöd henne pengar för sin tacksamhet, men icke, det ville hon inte ha. Hon sa att hon kunde skriva upp en halvtimme extra på kanalbolaget istället.
Så får vi bunkrat Nemo och just som det sker så hör vi det ytterst välbekanta ljudet och bron börjar fällas upp. Starta Nemo, lossa förtöjningarna och åka in i slussen. Åka ner 20cm och sen vidare. Vid första slussen efter Norsholm möter vi upp våra kära sthlmare (både par 1 och 2) med deras båtar. De verkar ha legat där ett tag det är ganska många båtar som väntar på att få slussa. Men sthlmarna ropar och säger att vi ska in i slussen med dem! ”Kom! Ni kan ju lägga till på tvären som vanligt!”. Mycket riktigt, vi fick plats och kunde åka med gänget ner. Mannen i sthlms paret nr 2 tyckte att Bella Blue och hela vårat ekipage var sanslöst roligt och att vi var så små och att vi… ja allt kort och gott. Han fotade och skrattade mest hela tiden. Vi började känna oss som deras maskot och de visste ju såklart om Nemo och han sa flera gånger att vi kunde få skjuts med honom eller så kunde vi hänga upp hela Bella Blue i hans dävertar. När vi hade problem med att få loss vår aktertamp och försökte göra oss hörda till slussvakten och inte lyckades eftersom vi var på botten och vattnet bakom oss forsade så var det vår sthlmare som skrek till så slussvakten hoppade till och kom springandes. När vi kom till E22 bron och la till vid väntekajen eftersom den bara öppnades hel och halv så kom svenskarnas vänta-på-bron öl fram och sthlmarna höjde musiken i båten och stod nonchalant vid räcket och drack sin öl.
Våra trevlig stockholmare.
Efter en nmängd slussar korsade vi den minimala sjön Asplången. Eftersom vi inte har någon gps och inte orkade navigera efter kobbar och skär (Varför inte efter sjömärken tänker ni säkert, man kan säga som så att sjömärkena ofinns, inlandet gud hjälpe mig), så vi tog det hela med ro och följde efter de snabbare båtarna framför oss. Under färden över detta lilla vattendrag råkar vi tappa vår långa förtamp, ingen vet hur men plötsligt var den bara borta. Bella blue är ju så pass liten så inget kan tappas bort så enda alternativet är att tampen nu tjänstgör som fiskarnas leksak någonstans i Asplången.
I Söderköping skiljdes vi åt, de skulle stanna där över natten och vi hade målet på att ta oss till Mem. Enligt ett hett tips från sthlmarna så var Söderköping det bästa stället längst hela kanalen och man kunde beställa frukost som man fick till båten för 75 spänn. Tvärbilligt! Men som sagt, vi skulle slussa vidare och fick åka in i Söderköpings sluss, helt själva!! Stor sluss, liten båt och det var ganska så speciellt, ingen att ta hänsyn till. Sen åkte vi ner under många beskådande ögon och vidare där vi mötte en passagerarbåt som la sig på tvärs över nästan hela kanalen och skapade en jätteström av allt vatten som passerade deras propellrar, Jenny valde rätt tillfälle och vi passerade utan bekymmer, båten akter om oss passerade också utan bekymmer men fick en jätte avdrift, under en färd på tre meter så hamnade de nästan två meter åt vänster också. Så vidare till nästa sluss, som just hade blivit lagad!! Slussröta ska man ha! Och sen den korta vägen ut till Mem.
Vi är ensamma i slussen för första gången.
Där la vi till vid y-bommarna och gick iland för att käka hos Janne med personal. Det var bland det mest skrämmande och obehagliga ställen som någonsin upplevts. Att ge sig på att besrkiva allt går inte. Men det var überpyntat och saker överallt. Pricken över i:et var påskpyntet som kunde köpas och full-size indianen som stod i hörnet med armarna i kors och skrämde skiten ur de flesta. Maten var ”mindre god” och vi kom iaf ut med livet i behåll. Efter att ha pratat med slussvaktrna vid den sista slussen så bestämde vi oss för att lägga till i gästhamnen efter slussen för att kunna få el. Så där och då fick vi slussa vår sista Göta Kanal sluss. Ensamma igen. Och la sen till vid en kaj som säkert är jättebra, men för oss som har ett fribord på ca 30-40cm (beroende på vart packningen ligger) och höjden upp till rufftaket ca 1m så var kajen som ett berg att bestiga. Vi fick nästan köra sälstilen för att det skulle fungera. Så lämnade vi in våran enkät undersökning vi gjort som vi fick i Sjötorp och fick Kanal thé som tack för hjälpen. Sen fick vi beskåda några som slussade för första gången. En kvinna som hade hoppat iland med förtampen som stod redo att åka upp och blev lite förvirrad över att båten åkte över till andra sidan av bassängen, då slussvakten ropar: ”Men du har ju inte satt fast den!!” och sliter den ur händerna på en fortfarande lika förvirrade kvinnan och ropar ner till dem i båten vad de ska göra. Det kändes bra, där och då fick vi beviset på att vi kunde slussa, både i slussar som åker upp och i dem som åker ner. Vi hade klarat hela Göta Kanal och båten var lika hel som den var innan vi började.
Sen börjar en tvätthysteri utan dess like som innefattar en tysk och en tvättstuga som inte var top notch längre. För att inte dra alla historier så tog Jenny vid vid elva snåret på kvällen och tog nattpasset vid tvätten efter ett löfte om att Betty tog första passet när vi skulle lämna Mem dagen därpå så kunde hon gå och lägga sig. Vad Jenny sen pysslade med i tvättstugan var lite Mariestad tvättning och vid halv fyra ramlade hon ner i säng.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar