Klockan ringer 8. Betty går och duschar och hittar på vägen ett telefonummer till Motalas enda marinverktad. Jenny ringer och hör om de kan hjälpa oss med Nemo. Gubben ska ringa tillbaka när han pratat med ”en yngre grabb” om han kan hjälpa oss, för hans ordinarie mekaniker kommer inte förrän på måndag (idag är det lördag). Ingen ringer tillbaka och när Betty kommit tillbaka från duschen så ringer hon till Williams båtvarv som det heter. Förvirring råder om vem som har pratat med vem och hon får ett nytt löfte om att någon ska ringa tillbaka. Och denna gången gör de det. De ska skicka Anders. Mycket riktigt, efter en stund dyker Anders upp och hans (vad Betty tror) gravida flickvän som är intresserad av aggressiva fåglar. Anders är den där tysta mekaniker ni vet, han pillar lite, drar lite, vecklar ut sin verktygslåda och tar fram lite pryttlar. Han får se på det gamla kugghjulet. Vi undrar om han kan laga Nemo? Nja… Men har ni den och den reservdelen inne då? ”Vi kan ha och vi kan inte ha”. Häpp. Tillslut pillar han bort kugghjul och fjäder och annat bös som lägges i en påse och vi hör ljudet av bron som ska gå upp (vilken ska leda oss in i den första slussen efter Motala), vi kommer snabbt överens om att vi ska betala via faktura och i princip kastar av Anders och hans verktyg. Betty ställer sig för att styra och får inte riktigt upp styrfart på den korta sträckan och nån planering av avfärd hinns inte med, vilket Jennys arm blir lidande av då den används som fender mellan vårat förstag och båten framför oss peke. Den armen skiftade senare i färg.
Vår mekaniker Anders tillsammans med den bittra svanen.
In i slussen och sen ligga och vänta på bron därefter. Sen vidare och vi passerade Motala Verkstad vilket Betty var fascinerad över som har läst en bok om Göta Kanal. Vi passerade ett oändligt antal slussar och broar. När vi låg och väntade för att få gå in i den manuella slussen efter sjön Boren blev vi bjudna på kaffe av ett par som gjorde sin premiärtur på sin nyinköpta Najad 38. Vi delade sen sluss med dem ända till Bergs slussar. I första manuella slussen efter Boren fanns det en grabb som jobbade som slussvakt, smått fräsch (men alldeles för kort). Sen åkte vi vidare och efter ett bra tag dök samma grabb upp igen vid en dubbelsluss. Och sen igen vid Berg! Stalker… !
Vår stalkande slussgrabb.
Innan vi nådde Berg så fick vi korsa två akvedukter, vilket inte var så häftigt som vi trodde. Det såg precis likadant ut som tidigare, kanalen med samma bredd som vanligt, gräs på sidorna och cykel/promenad stråk. Men sen var det ett staket och på andra sidan så körde bilarna, annorlunda och man fascinerades kanske snarare av byggkonsten än av själva grejen.
Akvedukten.
I slussarna innan Berg var det lite tight om plats och vi fick slussa både kors och tvärs. Här fick vi ÄNTLIGEN nytta av kniven som Betty satt fast med silvertejp på masten ”för det måste man ha!”, Najaden folket hade lyckats slå knut på sig själva och hela aktern blev nästan hängande och då! ”Ta vår kniv!” Betty fick langat över den och den kunde skära sig loss.
Sen kom då Berg, vilken grej! Sju slussar skulle vi åka ner genom. Det var vi, Najaden och den norsk-engelska träbåten. Det gick otroligt smidigt och fort! Tjejen i norsk-englska båten passade på att bjuda på hasselnötter, sanslöst trevlig! Och hela tiden hade vi Wasa Kronan, en passagerarbåt flåsandes i nacken. Så fort vi hade åkt ner en sluss (så var ju vattennivån i den övre fullt) och då åkte Wasa in och vi hoppades varje gång att de inte skulle braka rakt genom portarna. Väl in action så ser man inte alltid vad man håller på med, men när vi sen låg i sjön Roxen efter slussarna och tittade upp så såg man hur högt det var!
Kniven!
Vi sa hej då till norsk-engelska båten som skulle till Linköping och lämna av två i besättningen för flyg hem och vi sa hej då till Najaden paret som skulle lägga sig i gästhamnen nedanför Berg. Och vi började leta efter röda prickar för att kunna navigera oss över till Norsholm. Det gick kanon! Trots skymning och lysbojar/prickar som inte lyste så hittade vi så vi kunde lägga till längst in, närmast slussen och järnvägsbron så vi var redo för nästa dag. På vår toalett jakt så hittade vi våra sthlmare och deras vänner. Deras vänner hade hört om oss och på deras rasta-alla-sju-hundar promenad tog de sig en tur förbi oss och kunde inte riktigt sluta häpna över att vi faktiskt bodde två ombord på Bella Blue. Tusen frågor hade de och vi utbytte erfarenheter och berättade om saker som vi sett och hört, de stod där ett bra tag innan de kunde fortsätta sin promenad.
Och vi kröp till kojs, kallt var det och vi sov med underställen, mössa och windstoppers, och somnade till ljudet av all tågtrafik som passerade (vi fick höra att det nästan inte gick någon trafik genom Motala över sommaren och att all den var omdirigerad till just Norsholm) så där låg vi och lyssnade på X2000 och alla godsvagnar som passerade. Men så fort vi somnat så märkte vi inte av dem. Det blir lätt så av att ha slussat en miljon slussar, haft Nemo igång i 12h och själva varit vakna i 16h.
Dag-stassen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar