Ehhmm (host host) det är miljödiesel, det är bra för miljön – Stockholmare 2 när han startar sin motor och röken bolmar ut.
Vilken liten båt, den går ju inte ens att sova i- 2 skitungar ser Bella Blue i Trosa.
En J11, en sån har jag också haft, perfekt för kortare turer- utbrister en gubbe på bryggan i Karlsborg som inte vet att vi ska segla den från Vänersborg till Stockholm.
Sover ni den också? – Stockholmsfrun frågar lite smått skeptisk.
Vi går under diverse broar och när vi kommer fram till slussen är det en stunds väntetid. Vi lägger till vid en brygga och nemo dör. Betty tar tamparna i land (lägger fast förtampen i benet) och Jenny försöker starta nemo. Vi käkar lunch bestående av tonfisk i tomatsås, knäckebröd, äpple och varm oboy (fast kall).
Förtampen fastlagd på Bettys ben.
På en skylt syns en text om att nästa slussning är om 5 minuter. Vi gör oss redo och går in i slussen. Nemohelvetet dör och vår plan om att ligga längst bak i slussen gick i stöpet, vi fick ligga i mitten. Eftersom vi är vana slussare vid det har laget så var vi beredda på både svallvågor och myckt tryck på förtampaen. Jenny sätter fast aktertampen och börjar med projekt ”starta nemo”. Döm om vår förvåning när slussningen är klar utan att vi märkt något. Inget svallande vatten eller dunsande i slussväggen. En snubbe i en gul båt var ensam i båten och la inte ens fast tamparna under slussningen ”Lyx att lägga fast” sa han. Vi tuffar vidare och Jenny räknar distans och beräknar en restid på 3 timmar till Ekerö. Dock hade hon missat detta med skalan och räknat en halv distans som en på flera ställen så ca 2 timmar tog det innan vi nådde hemmahamnen Ekerö. Från ingen stans dök också grabb-båtarna upp som Jenny letat efter hela resan. Det var tydligen i Stockhom skärgård som de fanns och inte i PRO-Göta kanal.
På bryggan stod välkomstkommittén och bjöd på skumpa, mackor, juice och godis. Bella blue´s besättning är sjukt trötta, kissenödiga, hungriga men samtidigt stolta, nöjda och lyckliga för en fantastisk resa. Det bästa är, som vi brukar säga, att vi lärt oss så mycket. Med många nya minnen i bagaget vill vi tacka er för visat intresse och på återseende!
Del av välkomstkommittén + de förlorade döttrarna.
7 ringde klockan, masa sig ur kojen, snurrig av all sömn som inte infunnit sig i kroppen, hämtade tvätten och kissade, Jenny startade Nemo som av ett slags under/tecken startade på första draget! Sen lossade vi och gick från kaj och innan vi ens lämnat pirarna hade Jenny lagt sig igen. Betty styrde genom bajsbruntvatten mot sthlm och civilisationen. Bara för att nämna något som hände på denna långtråkiga etapp så passerades Farmors holme, en kort linfärja (alla som gett sig på att passera en linfärja då man inte riktigt vet vad den håller på med alt. Att man har en maskin som inte kan backa, vet precis) , en slottsruin och ön Capella Ecumenica, en liten ö med en kyrka uppe på. Vid elva gick Jenny upp och tog över. Sen körde vi på… vidare och vidare och vidare. Vi passerade över Arkösund där Betty blev sjösjuk och Oxelösund där vi börjar inse att bensinen kanske inte räcker, men där vi samtidigt inser att Bella Blue är så liten så vi kan vricka/paddla/simma fram den mot det tilltänkta målet Trosa. Vi börjar gena mellan skären och Betty tappar ett kastrull lock när det diskas efter att vi lagat vårt första mål mat ombord som inte innefattar mackor/knäckebröd!
Vår kanalbiljettbevis. Den gröna dutten betyder att vi är förstagångare.
Vi närmar oss Trosa och ytterligare ett mål mat ska tillagas, det inse inte motorbåtarna som passerar som vanligt i sina 20-30knop och skapar såna svallvågar att medan Jenny styr upp så vi får vågorna förifrån så håller Betty kastrullen med det kokande vattnet i en hand, stekpannan som får tjäna som lock i den andra och har upp foten mot gasolköket för att inte det ska orsaka en brand eller nåt annat otrevligt ombord. Sen når vi Trosa! Med bensin i tanken och allt! Där lägger vi till på nocken av en kaj, där det gungar som mest visade det sig senare, går iland och betalar hamnavgiften och får det viktigaste av allt: koden till toaletterna. Vi har ju för guds skull varit kissenödiga ändå sen Oxelösund och långt innan det! Glass käkas, Jenny tar en springtur på en ö som inte var så liten som hin trodde och Betty chillar. Efter duschande och bastande kryper vi ner i ruffen och chillar ännu mer innan vi säger god natt och Macahoe stängs av för denna dagen.
Bildbevis på att vi faktiskt har lagat mat på gasolköket.
Kanalens hottaste matros.
Vi anar blå himmel bakom molnen och gör oss klara för en ny dag. Första hindret är bensinbunkring! I gästhamnen har de endast diesel och Betty frågar en slussvakten som just ska gå på sitt pass om var man kan hitta bensin. Ja, Statoil, det ligger 5km bort. EN MIL!!! Att gå!! Betty kände sig typiskt opigg på just det. Och den sanslöst snälla slussvakten erbjuder sig att köra, hon kollar bara med sin kollega om det är mycket att göra och lämnar in sin hund i huset. Och sen kör denna vänliga själ Betty fram och tillbaka till Statoil. Betty erbjöd henne pengar för sin tacksamhet, men icke, det ville hon inte ha. Hon sa att hon kunde skriva upp en halvtimme extra på kanalbolaget istället.
Så får vi bunkrat Nemo och just som det sker så hör vi det ytterst välbekanta ljudet och bron börjar fällas upp. Starta Nemo, lossa förtöjningarna och åka in i slussen. Åka ner 20cm och sen vidare. Vid första slussen efter Norsholm möter vi upp våra kära sthlmare (både par 1 och 2) med deras båtar. De verkar ha legat där ett tag det är ganska många båtar som väntar på att få slussa. Men sthlmarna ropar och säger att vi ska in i slussen med dem! ”Kom! Ni kan ju lägga till på tvären som vanligt!”. Mycket riktigt, vi fick plats och kunde åka med gänget ner. Mannen i sthlms paret nr 2 tyckte att Bella Blue och hela vårat ekipage var sanslöst roligt och att vi var så små och att vi… ja allt kort och gott. Han fotade och skrattade mest hela tiden. Vi började känna oss som deras maskot och de visste ju såklart om Nemo och han sa flera gånger att vi kunde få skjuts med honom eller så kunde vi hänga upp hela Bella Blue i hans dävertar. När vi hade problem med att få loss vår aktertamp och försökte göra oss hörda till slussvakten och inte lyckades eftersom vi var på botten och vattnet bakom oss forsade så var det vår sthlmare som skrek till så slussvakten hoppade till och kom springandes. När vi kom till E22 bron och la till vid väntekajen eftersom den bara öppnades hel och halv så kom svenskarnas vänta-på-bron öl fram och sthlmarna höjde musiken i båten och stod nonchalant vid räcket och drack sin öl.
Våra trevlig stockholmare.
Efter en nmängd slussar korsade vi den minimala sjön Asplången. Eftersom vi inte har någon gps och inte orkade navigera efter kobbar och skär (Varför inte efter sjömärken tänker ni säkert, man kan säga som så att sjömärkena ofinns, inlandet gud hjälpe mig), så vi tog det hela med ro och följde efter de snabbare båtarna framför oss. Under färden över detta lilla vattendrag råkar vi tappa vår långa förtamp, ingen vet hur men plötsligt var den bara borta. Bella blue är ju så pass liten så inget kan tappas bort så enda alternativet är att tampen nu tjänstgör som fiskarnas leksak någonstans i Asplången.
I Söderköping skiljdes vi åt, de skulle stanna där över natten och vi hade målet på att ta oss till Mem. Enligt ett hett tips från sthlmarna så var Söderköping det bästa stället längst hela kanalen och man kunde beställa frukost som man fick till båten för 75 spänn. Tvärbilligt! Men som sagt, vi skulle slussa vidare och fick åka in i Söderköpings sluss, helt själva!! Stor sluss, liten båt och det var ganska så speciellt, ingen att ta hänsyn till. Sen åkte vi ner under många beskådande ögon och vidare där vi mötte en passagerarbåt som la sig på tvärs över nästan hela kanalen och skapade en jätteström av allt vatten som passerade deras propellrar, Jenny valde rätt tillfälle och vi passerade utan bekymmer, båten akter om oss passerade också utan bekymmer men fick en jätte avdrift, under en färd på tre meter så hamnade de nästan två meter åt vänster också. Så vidare till nästa sluss, som just hade blivit lagad!! Slussröta ska man ha! Och sen den korta vägen ut till Mem.
Vi är ensamma i slussen för första gången.
Där la vi till vid y-bommarna och gick iland för att käka hos Janne med personal. Det var bland det mest skrämmande och obehagliga ställen som någonsin upplevts. Att ge sig på att besrkiva allt går inte. Men det var überpyntat och saker överallt. Pricken över i:et var påskpyntet som kunde köpas och full-size indianen som stod i hörnet med armarna i kors och skrämde skiten ur de flesta. Maten var ”mindre god” och vi kom iaf ut med livet i behåll. Efter att ha pratat med slussvaktrna vid den sista slussen så bestämde vi oss för att lägga till i gästhamnen efter slussen för att kunna få el. Så där och då fick vi slussa vår sista Göta Kanal sluss. Ensamma igen. Och la sen till vid en kaj som säkert är jättebra, men för oss som har ett fribord på ca 30-40cm (beroende på vart packningen ligger) och höjden upp till rufftaket ca 1m så var kajen som ett berg att bestiga. Vi fick nästan köra sälstilen för att det skulle fungera. Så lämnade vi in våran enkät undersökning vi gjort som vi fick i Sjötorp och fick Kanal thé som tack för hjälpen. Sen fick vi beskåda några som slussade för första gången. En kvinna som hade hoppat iland med förtampen som stod redo att åka upp och blev lite förvirrad över att båten åkte över till andra sidan av bassängen, då slussvakten ropar: ”Men du har ju inte satt fast den!!” och sliter den ur händerna på en fortfarande lika förvirrade kvinnan och ropar ner till dem i båten vad de ska göra. Det kändes bra, där och då fick vi beviset på att vi kunde slussa, både i slussar som åker upp och i dem som åker ner. Vi hade klarat hela Göta Kanal och båten var lika hel som den var innan vi började.
Sen börjar en tvätthysteri utan dess like som innefattar en tysk och en tvättstuga som inte var top notch längre. För att inte dra alla historier så tog Jenny vid vid elva snåret på kvällen och tog nattpasset vid tvätten efter ett löfte om att Betty tog första passet när vi skulle lämna Mem dagen därpå så kunde hon gå och lägga sig. Vad Jenny sen pysslade med i tvättstugan var lite Mariestad tvättning och vid halv fyra ramlade hon ner i säng.
Klockan ringer 8. Betty går och duschar och hittar på vägen ett telefonummer till Motalas enda marinverktad. Jenny ringer och hör om de kan hjälpa oss med Nemo. Gubben ska ringa tillbaka när han pratat med ”en yngre grabb” om han kan hjälpa oss, för hans ordinarie mekaniker kommer inte förrän på måndag (idag är det lördag). Ingen ringer tillbaka och när Betty kommit tillbaka från duschen så ringer hon till Williams båtvarv som det heter. Förvirring råder om vem som har pratat med vem och hon får ett nytt löfte om att någon ska ringa tillbaka. Och denna gången gör de det. De ska skicka Anders. Mycket riktigt, efter en stund dyker Anders upp och hans (vad Betty tror) gravida flickvän som är intresserad av aggressiva fåglar. Anders är den där tysta mekaniker ni vet, han pillar lite, drar lite, vecklar ut sin verktygslåda och tar fram lite pryttlar. Han får se på det gamla kugghjulet. Vi undrar om han kan laga Nemo? Nja… Men har ni den och den reservdelen inne då? ”Vi kan ha och vi kan inte ha”. Häpp. Tillslut pillar han bort kugghjul och fjäder och annat bös som lägges i en påse och vi hör ljudet av bron som ska gå upp (vilken ska leda oss in i den första slussen efter Motala), vi kommer snabbt överens om att vi ska betala via faktura och i princip kastar av Anders och hans verktyg. Betty ställer sig för att styra och får inte riktigt upp styrfart på den korta sträckan och nån planering av avfärd hinns inte med, vilket Jennys arm blir lidande av då den används som fender mellan vårat förstag och båten framför oss peke. Den armen skiftade senare i färg.
Vår mekaniker Anders tillsammans med den bittra svanen.
In i slussen och sen ligga och vänta på bron därefter. Sen vidare och vi passerade Motala Verkstad vilket Betty var fascinerad över som har läst en bok om Göta Kanal. Vi passerade ett oändligt antal slussar och broar. När vi låg och väntade för att få gå in i den manuella slussen efter sjön Boren blev vi bjudna på kaffe av ett par som gjorde sin premiärtur på sin nyinköpta Najad 38. Vi delade sen sluss med dem ända till Bergs slussar. I första manuella slussen efter Boren fanns det en grabb som jobbade som slussvakt, smått fräsch (men alldeles för kort). Sen åkte vi vidare och efter ett bra tag dök samma grabb upp igen vid en dubbelsluss. Och sen igen vid Berg! Stalker… !
Vår stalkande slussgrabb.
Innan vi nådde Berg så fick vi korsa två akvedukter, vilket inte var så häftigt som vi trodde. Det såg precis likadant ut som tidigare, kanalen med samma bredd som vanligt, gräs på sidorna och cykel/promenad stråk. Men sen var det ett staket och på andra sidan så körde bilarna, annorlunda och man fascinerades kanske snarare av byggkonsten än av själva grejen.
Akvedukten.
I slussarna innan Berg var det lite tight om plats och vi fick slussa både kors och tvärs. Här fick vi ÄNTLIGEN nytta av kniven som Betty satt fast med silvertejp på masten ”för det måste man ha!”, Najaden folket hade lyckats slå knut på sig själva och hela aktern blev nästan hängande och då! ”Ta vår kniv!” Betty fick langat över den och den kunde skära sig loss.
Sen kom då Berg, vilken grej! Sju slussar skulle vi åka ner genom. Det var vi, Najaden och den norsk-engelska träbåten. Det gick otroligt smidigt och fort! Tjejen i norsk-englska båten passade på att bjuda på hasselnötter, sanslöst trevlig! Och hela tiden hade vi Wasa Kronan, en passagerarbåt flåsandes i nacken. Så fort vi hade åkt ner en sluss (så var ju vattennivån i den övre fullt) och då åkte Wasa in och vi hoppades varje gång att de inte skulle braka rakt genom portarna. Väl in action så ser man inte alltid vad man håller på med, men när vi sen låg i sjön Roxen efter slussarna och tittade upp så såg man hur högt det var!
Kniven!
Vi sa hej då till norsk-engelska båten som skulle till Linköping och lämna av två i besättningen för flyg hem och vi sa hej då till Najaden paret som skulle lägga sig i gästhamnen nedanför Berg. Och vi började leta efter röda prickar för att kunna navigera oss över till Norsholm. Det gick kanon! Trots skymning och lysbojar/prickar som inte lyste så hittade vi så vi kunde lägga till längst in, närmast slussen och järnvägsbron så vi var redo för nästa dag. På vår toalett jakt så hittade vi våra sthlmare och deras vänner. Deras vänner hade hört om oss och på deras rasta-alla-sju-hundar promenad tog de sig en tur förbi oss och kunde inte riktigt sluta häpna över att vi faktiskt bodde två ombord på Bella Blue. Tusen frågor hade de och vi utbytte erfarenheter och berättade om saker som vi sett och hört, de stod där ett bra tag innan de kunde fortsätta sin promenad.
Och vi kröp till kojs, kallt var det och vi sov med underställen, mössa och windstoppers, och somnade till ljudet av all tågtrafik som passerade (vi fick höra att det nästan inte gick någon trafik genom Motala över sommaren och att all den var omdirigerad till just Norsholm) så där låg vi och lyssnade på X2000 och alla godsvagnar som passerade. Men så fort vi somnat så märkte vi inte av dem. Det blir lätt så av att ha slussat en miljon slussar, haft Nemo igång i 12h och själva varit vakna i 16h.
Dag-stassen.
Natt-stassen.
Dag 5-6
Under natten vaknar vi av ett enormt åskoväder med tillhörande vind som verkar befinna sig precis ovanför masten. Betty rusar ut och lägger en extra akterända samtidigt som hon rinkar ihop elsladden för att vi inte ska får några stötar i huvudet (rinkan med sladden hade tidigare under kvällen placerats på det enda lediga utrymmet, mellan våra kuddar. Därefter somnar vi oroligt in igen och väckarklockan, som var ställd på 04.00, stängs av och sovmorgon it is!
Kvällen gick i onyttighetens tecken och det åts både kakor och godis. Sen ringer Tina i och sen Babak på den andra telefonen och tumultet är ett faktum. Macaho plockas fram, studera.nu besöks och vi konstaterar att Betty kommit in på Chalmers!! Samtals rings, alla hajar förutom mamma som tror att vi har gått (vart?)...
Sa jag att det fortfarande regnar? Och blåser orkan? Och Vättern kokar som värsta oceanen. Den är lynnig den där Vättern, med krabb sjö, korta vågor, enorma vågor, värre än Skageracks vinterstormar praktiskt taget. Inte en jävel som vågar sig ut. Vi bestämmer att vi (tyvärr) stannar i Karlsborg en dag till. Sovmorgon tänkte vi.
Kl.7.00 vaknar vi av en röst ”Mina damer och herrar, frukosten kunde inte serveras på Vättern men den är redo nu”. Shit tänker vi, vilken lyx, det ingår frulle i hundringen som var hamnavgiften. Men icke, det är den ljudlösa passagerarbåten som lagt till på andra sidan bryggan. Toppen! Vi somnar om. Vaknar igen. Bank. Bank. Bank. Betty sticker ut ett rufsigt huvud ur luckan. Det är det hurtiga hamnkaptenen som vill ha cash och som dillar om Backwash och annat. Blåser SV, ingen vill korsa Vättern när det blåser SV minsann. Vi somnar om igen. Vaknar igen av att alla turister på den förbannade passagerarbåten ska gå på vandring på fästningen och att guiden nu står på kajen, redo att ta med de stackars satarna på en tur i regnet och kolla på gammal sten. Vid 10.00 vaknar vi igen av okänd anledning, äter frulle och går mot biblioteket. Vi möter bibliotekarien i dörren och hon säger att de inte öppnar förrän 12. Går till ett supermysigt café i närheten och dricker kaffe och äter nougatbakelse samtidigt som vi läser skvallertidningar.
Bettys syn kl. sjukt tidigt på morgonen, bilden kanske upplev som lite suddig? Tagen genom den igen immade/kondenserade sb ventilen!
Vid 12 beger vi oss mot Biblan igen och där spenderar vi dagen, startar en blogg, skriver ledarskapslektioner, FB osv. När klockan är 5 är vi hungriga. Vi tänker oss att äta en bit på cafét vi var på tidigare. Det är uppehåll, solen lyser nästan, det har mojnat. Frugorna tittar på varandra under tystnad. Då var det bestämt, vi korsar Vättern nu! Vi småspringer mot båten. Jenny kissar och Betty låser upp alla 118 hänglåsen. Jenny lossar extra akterända och förtamparna. Betty försöker starta Nemo, men vad händer, helveteskugghjulet hoppar upp och lägger sig på det svarta kugghjulet utan att en kugge är borta. Satans lakritsar! Jenny lägger fast förtamparna medan kåpan lyfts av. Som två omekaniker vi är tar vi fram vår lilla verktygslåda och börjar mecka. En bricka som ligger mellan två saker plockas bort för vi tror minsann att det beror på en packning som ofinns. Efter en stund svärande, meckande och startförsök ringer vi Servicebilen. Den kan egentligen inte hjälpa oss men ber oss dra 3 gånger till för att se om Nemo startar. På drag 2 startar han. Tamparna lossas och vi gasar oss ut ur Karlsborgs hamn ca, 19.00. Vättern var lugnare men fortfarande var vågorna höga. Betty blev sjösjuk ganska direkt och låg i sittbrunnen, likblek i ansiktet, de knappa fyra timmarna innan vi nådde Motala. Nemo funkade hela vägen och var bara ledsen ibland när vågorna slog över honom. Jenny fördrev tiden med att äta nästan 200 g choklad.
Jenny bloggar och fb:ar samtidigt
Jenny bråkar med kugghjulet (observera ankan/anden i bakgrunden som skrattade PRECIS som den i S.O.S!!)
Jenny navigerar och styr över Vätternfanskapet...
...medan Betty var sjösjuk och frös som en gnu.
Vi lämnade ett Karlsborg där vi iaf kan gissa att det regna kort därefter.
Kl.22.30 nådde vi Motalas hamn. Där var det hålligång med pub och allt. Men inte för oss. Vi ville bara sova. I Motala har dom btw sjukt fräscha toaletter. Vi kände att vi hellre sov på toaletten än i den blöta och otroligt kalla ruffen. Ovanför våran kajplats fanns en skylt där det stod temperaturen, Utetemp: 12 grader, vattentemp 14 rader. Vi har ju ingen värme i båten så vi höll på att frysa ihjäl den natten, trots 3 tröjor och en windstopper.
Trots att inga slussar eller broar öppnar innan 9 var vi uppe vid 8 för att för en gång skull inta en rejäl frukost innan det var dags för avfärd. När Betty kliver ur ruffen så ser hon genast att det inte bara är hon och Jenny som sett Harald Treutiger och hans båtprogram. Där ligger en and/anka/pippibird och gör mooring posen!
Den välkända mooringsposen. Good work there mr Duck.
Sthlmarna och deras hundfarm.
När vi sen hör det välbekanta *ding ding ding* (ljudet som avges när bommarna för vägtrafiken fälls, förstår vi att klockan är 9 och det är dags att bege sig iväg. Broar passeras och tandborstning sker. När vi kommer till Töreboda öppnas bron endast hel och halv, så det vara bara att lägga till vid väntekajen och istället försöka torka upp lite blöta saker. En urgullig tant med rollator noteras även när hon står vid kanalen och matar pippibirdsen. Så hörs återigen vägboms ljudet och vi packar snabbt ihop oss. Bara för att få passera bron, åka 100m och lägga till vid nästa väntekaj. Tågen är tydligen inte synkade med hel/halv schema. Framför oss lägger sig 4 danska segelbåtar sig i bredd och vad sker? Jojomen, vänta-på-järnvägsbro-öppning ölen plockas fram! Den delas frikostigt runt bland båtarna och när de har sett till att alla ha varsin så sätter man sig ner i sittbrunnarna och avnjuter ölen.
Hur som helst, bron öppnas vi åker som i en parad vidare. Vi känner oss som om vi vore på sightseeing, den minsta linfärja vi någonsin sett skådas, vi ser kossor precis intill kanalkanten, vi ser vår store dansk lägga sig på tvären vid en annan bro, vi blir omkörda av två stressade själar i stressbaljor (vilka vi ändå kom ikapp senare när det var dags för slussning och till och med får slussa före för att vår båt storleksmässigt matchar bättre i denna slussning) och Betty rekommendera en ökad dos anti-stress medicin., vi åker där det är trångt som damn, vi ser mötesplatser för kanalbåtarna och vi ser avstickare.
Äh, denna bilden ville Jennö ha med bara för att Betty ser helt skogstokig ut, för er som observerat den enorma tunga kan vi även rekomendera att spana in den makalösa luggen oxå.
Sen kom vi till den sanslöst spännande slussen Tåtorp som är manuell, vilket vi ännu inte förståt vad det innebär. Nemo passar på att dö just när slussvakten säger att vi kan köra in i slussen. Betty tar fram paddeln och intar sin vanliga paddelposition i fören och ta tre tag innan Jennö fått igång jävelskapet och vi kan köra in i slussen. Nu ska vi slussas upp hela 0,2 m. Så vad innebar detta med manuell? Jo, man tar två danska barn ur monster stora dansk båten och säger åt dem att gå/springa upp porten på ena sidan och kanalvakten gör det samma på andra sidan. Sen går denne kanalvakt ut på porten och vrider på något så att vattnet börjar forsa in. Väldigt genuint och kul att få se hur man gjorde förr.
Den manuella slussen, kanalvakten in action, de danska barnen fick vi dock aldrig med på bild. (observera båtarna som först körde om oss och sen fick vänta ändå medan vi slank in *mohaha*)
Sen var vi i sjön Viken och Jennö deklarerar 1. ”Nej, inga fler slussar bara broar.” 2. ”Styr du? Jag solar.” Betty styr upp till första lysbojen medan den nu topless solande Jennö först blir utstirrad av en gubbbåt och sen somnar. Jennö tar över och passar på att fota en sovande Betty och sen mörka moln som gör att Betty fryser som i sin sömndruckenhet bara tar första/bästa/närmsta värmande sak, vilket blir kapellet som ligger framme för att torka.
Betty utan kapellet
Betty och kapellet
Smalt och pilskyltar.
Nästa smala krök som kommer är Billströmmen. Precis när vi har svängt in i den upptäcker vi, inte helt utan fasa, att vi får möte. Inte vilket möte som helst utan Wilhelm Tham! Som först blinkar och sen avger ljudsignal. Jenny köper inte Bettys ide med att gå ut i sjön igen utan styr in till ett lummigt ställe där träden hänger in över kanalen finns det en byggd böj som är i höjd med rufftaket på Bella Blue och mossklädd. Betty hoppar iland och försöker få stopp på båten. Innan det har lyckats har hela styrbordsidan blivit pyntad av allt i grönt som ”kajen” hade att erbjuda, ormbunke, gräs och mossa. Jennö frågar om hon får gå ner i ruffen och dö. Betty sitter mitt i mossan och håller förtampen och försöker hålla ut båten med fötterna medan Jennö, lite extra röd om kinderna sitter och håller i mossan. Kaptenen kommer ut och frågar om två flickor verkligen ska vara ute bland så här stora båtar, sen frågar han om Nemo som självklart i en sådan här paniksituation avlidit på fläcken. Eländet passerar obehagligt ljudlöst och vi kan åka vidare.
Wilhelm Tham med en död Nemo i förgrunden.
Bella Blue till skogs
Jenny, död Nemo och Tham
Om det nu inte hade varit för Nemo, som helt enkelt vägrar starta. Jennö försöker med allt. Kärlek och hat. Schock och inte. Pumpa mer bensin, startläge och neutralen i. Inget händer och hatet tar över. Då passerar en liten motorbåt och vi frågar om de inte har möjlighet att bogsera oss. Jovisst. Så en tamp över till dem och med Jennö i fören styr Betty efter båten. Som bara ska till Forsvik några hundra meter bort. Men vi är nöjda över att vara vid en riktig kaj. Där fjäskar vi om möjligt ännu mer för Nemo som startar! Vi är nöjda och de som bogserade oss trodde väl att vi var helt inkompetenta.
Bogsering
50m bort lyser det grönt och vi tänker, vilken jädans tur vi har! De har öppnat bron och vi kan bara köra! Men nej, runt kröken inser vi att bron är inte alls öppen, det gröna var bara för att det var grönt att åka in utan att behöva krocka med nåt större djävulskap (det visste vi ju redan eftersom Tham och vi redan mötts). Inte nog med att bron var stängd, slussportarna var också stängda. Vilken sluss kan man då undra, vi hade ju ingen mer framför oss denna dag.. Jojo, den i Forsvik hade vi tydligen. Våran första nedåt sluss! Fram med de undanstuvade slusstamparna och samtidigt bjuda på en show för de som satt och fikade precis intill ”vänteplatsen”
Sen in i slussen och där träffade vi nog på den hittills trevligaste slussvakten. Vi erkände direkt att vi var nedåt-sluss-rookies och han var coollugn, hjälpte oss och frågade vart vi skulle och vart vi kom ifrån, så satte han sig på kanten medan vi försvann under hans fötter och fortsatte prata med oss. Är det en sluss man ska besöka innan man dör, så måste det vara den. Sen tackade vi för oss, vinkade till henne i ”buren” och åkte vidare. Måste säga att jag (Betty) tycker att detta med slussande är väldigt likt ett Lisebergsbesök. Man åker in i slussen/kliver på åkattraktionen och så kommer slussvakten/Lisebergsanställde och hjälper till och svara på frågor tar emot tampen och sätter fast den i mooringen/kollar att säkerhetsbältet sitter fast, startar slussen/attraktionen och stannar när man håller på att klanta sig genom att åka in i en annan båt/spyr.
Vi åkte i alla fall vidare och Betty styrde mot Karlsborg där vi la till i den ”yttre” hamnen (långt bort från civilisationen). Dit kom sen servicebilen (mamma, Gerry och Josefin) och tog Kapten Nemo för reparation och gav oss en Johnson som vi genast döpte till Morgan efter Kapten Morgan vilket i slutändan blev Morgan Johnson. Vid 23 åkte servicebilen och vi kröp ner i kojerna, på flykt undan alla insektshelveten!
Bortmonterad Nemo
Kapten Morgan Johnson kommer på plats
Josefin i Gerrys golf jacka av märket Craft som man inte får bära Nemo i!
MJ och Gerry
